Wille for hem till sthlm idag. Tråkigt. Jag och Bill åkte till det ena enorma shoppingområdet efter det andra. Jösses Christ O Mighty vad grejer! Och folk. Vi snackar 6-våningshus med enbart elektronik i, kvarter efter kvarter med enbart små butiker, ofta på varandra, och folk överallt, hela tiden.
Det är ju vår i Tokyo och hela nation har precis nyktrat till efter det nästan hysteriska firandet av körsbärsblomningen, som nu nästan är över. Hittade dock några träd som fortfarande stod i blom.
Det finns kanske någon kosmisk balans, ett yin å yang som håller ordning och skipar universell rättvisa. Eller så beror min hastiga magsjuka på att min kropp inte är van de små japanska bakterierna.
Troligen det senare. Åt massor med mat jag inte vet va det va, eller vad det heter, igår. Nu ligger jag och svettas och väntar på att det ska komma upp. Trevligt. Hoppas det kommer fort för semestern är kort och det finns oändligt mkt mat kvar att prova!
Igår va vi på Gopachi, restaurang känd från Kill Bill, scenen där Uma Thurman slåss mot 80 karlar samtidigt.
Skön storstadsutsikt blir än bättre med en GT i näven. Skål! Eller kanpai som japanen skulle säga.
Dag två i Tokyo. Sov 9 timmar, värsta jetlaggen botad.
Igår va en lång dag med resa och heldag i Tokyo. Fantastisk inledning med sashimilunch extraordinär och galen butik i sex våningar med ALLT som finns att köpa i salig blandning.
En sak som slår en är hur väldigt rent det är överallt, trots total avsaknad av papperskorgar. De tar med sig skräpet hem, säger Bill.
Efter skönt poolbad och stark schezuansoppa på kinesisk bar med tydlig Lost in translation-känsla slog jag mina värdar i kortspel innan jetlaggen hann ikapp mig.
Och nu dags att frukostera, sju våningar upp, i en fin tvåa i centrala Tokyo. Nice view. Crazy.
