Under natten kände jag det jag redan misstänkt- mitt diskbråck har inte sagt sitt sista än. Far from it. Nu ska det tunga artilleriet fram, tydligen.
Vaknade med insikten om att det faktiskt inte gick att ställa sig upp. Efter ett tag kom jag upp och gled ner på golvet och testade några av mina väl beprövade övningar. Åh jävlar va ont det gjorde. Fick tag i läkaren som remitterade mig till MR – magnetröntgen, och hans enda råd va att jag skulle vara i absolut stillhet några dagar för att ytterligare inte förvärra skadan. ”Diskgeggan”, som han uttryckte det så poetiskt, har tryckts ut ytteligare och ligger på ett gäng nerver som påverkar benen och ryggen, och det gör ont, ja väldigt tandvärksont gör det.
Så nu ligger vi här, min Iphone och jag.
Kära läsare. Ring eller skriv gärna, det är lite enahanda här nere bland dammråttorna.
Men jag är vid gott mod, på denna strapats första dag. Man ser världen lite annorlunda här nerifrån och jag får tid att tänka. Solen skiner, det är vår!
