Är i Åmål med sonen. Åmåls Bluesfestival körde igång igår, lite i smyg. Jag och Milo sover i mitt gamla pojkrum. Han är lite galen just nu, Milo – vettefan vad det är, tvåårstrots on steroids eller ngt. Slåss, rivs, skriker hysteriskt på en millisekund om han inte får EXAKT som han vill ha det.
Dagens första punkt va ett besök till kompis Peters sommarstuga där han bor med barnen tre och frugan C. Kaosfika med barnskrik, glass på golvet och allt möblemang ihopsamlat till KOJA.
Senare, efter att sonen lämnats i farmors händer cyklade jag till en kompis fest. Idel åmålsvänner, idel öl ur Tomas generösa kylväska. Mycket trevligt. En gammal kärlek kom förbi med sin pojkvän och vi gick tillsammans till Hamncompagniet , HC. Ett HC fyllt till brädden av tillresta bluesfanatiker från när och fjärran. Nåt band spelade, men jag hade en date med Västsveriges Längsta Bar.
När västsveriges längsta kväll led mot morgon hade jag träffat mången bekantskap, snackat en massa strunt och klunkat några öl för mycket. Vad gör man då? Efterfest! Genidrag. Bra tänkt, Håkan.
Som tur va drack jag bara en öl där och sällskapet bestod av en vaken och en sovande, så ganska snart cyklade jag hem i regnet och va hemma ca 04. Tre timmar senare vaknade utsövd son och tyckte det va hög tid för pappa att vakna. Do’h.
Tack Gud för DVD och alvedon. Hej.
Du måste ju har blivit svårt skadad – du tackar ju Gud. Geez. Jag gör ju det varje morgon, efter första sippen java, men you know me.
Det finns tydligen folk som tackar Gud för sina barn och friskhet och kärlekar å sånt. Men inte du å jag. Häpp.